1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,

3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;

5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.

6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.

8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,

11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.

12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.

13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;

14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.

15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;

18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,

34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.

35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.

37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.

38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.

39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,

40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,

41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.

42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.

1 Aleluia. Louvai o Senhor, porque ele é bom. Porque eterna é a sua misericórdia.

2 Assim o dizem aqueles que o Senhor resgatou, aqueles que ele livrou das mãos do opressor,

3 assim como os que congregou de todos os países, do oriente e do ocidente, do norte e do sul.

4 Erravam na solidão do deserto, sem encontrar caminho de cidade habitável.

5 Consumidos de fome e de sede, sentiam desfalecer-lhes a vida.

6 Em sua angústia clamaram então para o Senhor, ele os livrou de suas tribulações

7 e os conduziu pelo bom caminho, para chegarem a uma cidade habitável.

8 Agradeçam ao Senhor por sua bondade, e por suas grandes obras em favor dos homens,

9 porque dessedentou a garganta sequiosa, e cumulou de bens a que tinha fome.

10 Outros estavam nas trevas e na sombra da morte, prisioneiros na miséria e em ferros,

11 por se haverem revoltado contra as ordens de Deus e terem desprezado os desígnios do Altíssimo.

12 Pelo sofrimento lhes humilhara o coração, sucumbiam sem que ninguém os socorresse.

13 Em sua angústia clamaram então para o Senhor, e ele os livrou de suas tribulações.

14 Tirou-os das trevas e da sombra da morte, quebrou-lhes os grilhões.

15 Agradeçam ao Senhor por sua bondade, e por suas grandes obras em favor dos homens.

16 Ele arrombou as portas de bronze, e despedaçou os ferrolhos de ferro.

17 Outros, enfermos por causa de seu mau proceder, eram feridos por causa de seus pecados.

18 Todo alimento lhes causava náuseas, chegaram às portas da morte.

19 Em sua angústia clamaram então para o Senhor; ele os livrou de suas tribulações.

20 Enviou a sua palavra para os curar, para os arrancar da morte.

21 Agradeçam ao Senhor por sua bondade, e por suas grandes obras em favor dos homens.

22 Ofereçam sacrifícios de ação de graças, e proclamem alegremente as suas obras.

23 Os que se fizeram ao mar, para trafegar nas muitas águas,

24 foram testemunhas das obras do Senhor e de suas maravilhas no alto-mar.

25 Sua palavra levantou tremendo vento, que impeliu para o alto as suas ondas.

26 Subiam até os céus, desciam aos abismos, suas almas definhavam em angústias.

27 Titubeavam e cambaleavam como ébrios, e toda a sua perícia se esvaiu.

28 Em sua agonia clamaram então ao Senhor, e ele os livrou da tribulação.

29 Transformou a procela em leve brisa, e as ondas do mar silenciaram.

30 E se alegraram porque elas amainaram, e os conduziu ao desejado porto.

31 Agradeçam eles ao Senhor por sua bondade, e por suas grandes obras em favor dos homens.

32 Celebrem-no na assembléia do povo, e o louvem no conselho dos anciãos.

33 Transformou rios em deserto, e fontes de água em terra árida.

34 Converteu o solo fértil em salinas, por causa da malícia de seus habitantes.

35 Mudou o deserto em lençol de água, e a terra árida em abundantes fontes.

36 Aí fez habitar os esfaimados, que fundaram uma cidade para morar.

37 E semearam os campos e plantaram vinhas, colhendo deles abundantes frutos.

38 E os abençoou: eles se multiplicaram grandemente, e lhes concedeu rebanhos numerosos.

39 Depois seu número se reduziu e caíram na miséria, sob a opressão, a desgraça e o sofrimento.

40 Mas aquele que lança seu desprezo sobre os grandes, e os faz errar por ínvios desertos,

41 {Deus,} soergueu o pobre da miséria, multiplicando famílias como rebanhos.

42 À vista disso os justos se alegram, e toda a maldade deve fechar a boca.

43 Quem é sábio para julgar estas coisas e compreender as misericórdias do Senhor?