1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
1 Ao mestre de canto. Salmo de Davi. Senhor, vós me perscrutais e me conheceis,
2 sabeis tudo de mim, quando me sento ou me levanto. De longe penetrais meus pensamentos.
3 Quando ando e quando repouso, vós me vedes, observais todos os meus passos.
4 A palavra ainda me não chegou à língua, e já, Senhor, a conheceis toda.
5 Vós me cercais por trás e pela frente, e estendeis sobre mim a vossa mão.
6 Conhecimento assim maravilhoso me ultrapassa, ele é tão sublime que não posso atingi-lo.
7 Para onde irei, longe de vosso Espírito? Para onde fugir, apartado de vosso olhar?
8 Se subir até os céus, ali estareis; se descer à região dos mortos, lá vos encontrareis também.
9 Se tomar as asas da aurora, se me fixar nos confins do mar,
10 é ainda vossa mão que lá me levará, e vossa destra que me sustentará.
11 Se eu dissesse: Pelo menos as trevas me ocultarão, e a noite, como se fora luz, me há de envolver.
12 As próprias trevas não são escuras para vós, a noite vos é transparente como o dia e a escuridão, clara como a luz.
13 Fostes vós que plasmastes as entranhas de meu corpo, vós me tecestes no seio de minha mãe.
14 Sede bendito por me haverdes feito de modo tão maravilhoso. Pelas vossas obras tão extraordinárias, conheceis até o fundo a minha alma.
15 Nada de minha substância vos é oculto, quando fui formado ocultamente, quando fui tecido nas entranhas subterrâneas.
16 Cada uma de minhas ações vossos olhos viram, e todas elas foram escritas em vosso livro; cada dia de minha vida foi prefixado, desde antes que um só deles existisse.
17 Ó Deus, como são insondáveis para mim vossos desígnios! E quão imenso é o número deles!
18 Como contá-los? São mais numerosos que a areia do mar; se pudesse chegar ao fim, seria ainda com vossa ajuda.
19 Oxalá extermineis os ímpios, ó Deus, e que se apartem de mim os sanguinários!
20 Eles se revoltam insidiosamente contra vós, perfidamente se insurgem vossos inimigos.
21 Pois não hei de odiar, Senhor, aos que vos odeiam? Aos que se levantam contra vós, não hei de abominá-los?
22 Eu os odeio com ódio mortal, eu os tenho em conta de meus próprios inimigos.
23 Perscrutai-me, Senhor, para conhecer meu coração; provai-me e conhecei meus pensamentos.
24 Vede se ando na senda do mal, e conduzi-me pelo caminho da eternidade.