1 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld.

2 Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,

3 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.

4 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.

5 Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.

6 Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.

7 Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.

8 Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.

9 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.

10 Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.

11 Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.

12 Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.

13 Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.

14 Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.

15 Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.

16 Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.

17 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.

18 Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.

19 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.

20 Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.

21 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.

22 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;

23 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.

24 Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.

25 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.

26 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.

27 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.

28 Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.

29 Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.

30 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.

31 Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.

32 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?

33 Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,

34 du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,

35 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!

36 Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;

37 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.

38 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.

39 Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.

40 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.

41 Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.

42 De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.

43 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.

44 Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.

45 Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.

46 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.

47 HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!

48 Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;

49 du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!

50 Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.

51 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.

1 Ao mestre de canto. De Davi, servo do Senhor, que dirigiu as palavras deste cântico ao Senhor, no dia em que ficou livre de todos os seus inimigos e das mãos de Saul. Disse: Eu vos amo, Senhor, minha força!

2 O Senhor é o meu rochedo, minha fortaleza e meu libertador. Meu Deus é a minha rocha, onde encontro o meu refúgio, meu escudo, força de minha salvação e minha cidadela.

3 Invoco o Senhor, digno de todo louvor, e fico livre dos meus inimigos.

4 Circundavam-me os vagalhões da morte, torrentes devastadoras me atemorizavam,

5 enlaçavam-se as cadeias da habitação dos mortos, a própria morte me prendia em suas redes.

6 Na minha angústia, invoquei o Senhor, gritei para meu Deus: do seu templo ele ouviu a minha voz, e o meu clamor em sua presença chegou aos seus ouvidos.

7 A terra vacilou e tremeu, os fundamentos das montanhas fremiram, abalaram-se, porque Deus se abrasou em cólera:

8 suas narinas exalavam fumaça; sua boca, fogo devorador, brasas incandescentes.

9 Ele inclinou os céus e desceu, calcando aos pés escuras nuvens.

10 Cavalgou sobre um querubim e voou, planando nas asas do vento.

11 Envolveu-se nas trevas como se fossem véu, fez para si uma tenda das águas tenebrosas, densas nuvens.

12 Do esplendor de sua presença suas nuvens avançaram: saraiva e centelhas de fogo.

13 Dos céus trovejou o Senhor, o Altíssimo fez ressoar a sua voz.

14 Lançou setas e dispersou os inimigos, fulminou relâmpagos e os desbaratou.

15 E apareceu descoberto o leito do mar, ficaram à vista os fundamentos da terra, ante a vossa ameaçadora voz, ó Senhor, ante o furacão de vossa cólera.

16 Do alto estendeu a sua mão e me pegou, e retirou-me das águas profundas,

17 livrou-me de inimigo poderoso, dos meus adversários mais fortes do que eu.

18 Investiram contra mim no dia do meu infortúnio, mas o Senhor foi o meu arrimo;

19 pôs-me a salvo e livrou-me, porque me ama.

20 O Senhor me tratou segundo a minha inocência, retribuiu-me segundo a pureza de minhas mãos,

21 porque guardei os caminhos do Senhor e não pequei separando-me do meu Deus.

22 Tenho diante dos olhos todos os seus preceitos e não me desvio de suas leis.

23 Ando irrepreensivelmente diante dele, guardando-me do meu pecado.

24 O Senhor retribuiu-me segundo a minha justiça, segundo a pureza de minhas mãos diante dos seus olhos.

25 Com quem é bondoso vos mostrais bondoso, com o homem íntegro vos mostrais íntegro;

26 puro com quem é puro; prudente com quem é astuto.

27 Os humildes salvais, os semblantes soberbos humilhais.

28 Senhor, sois vós que fazeis brilhar o meu farol, sois vós que dissipais as minhas trevas.

29 Convosco afrontarei batalhões, com meu Deus escalarei muralhas.

30 Os caminhos de Deus são perfeitos, a palavra do Senhor é pura. Ele é o escudo de todos os que nele se refugiam.

31 Pois quem é Deus senão o Senhor? Quem é o rochedo, senão o nosso Deus?

32 É Deus quem me cinge de coragem e aplana o meu caminho.

33 Torna os meus pés velozes como os das gazelas e me instala nas alturas.

34 Adestra minhas mãos para o combate e meus braços para o tiro de arco.

35 Vós me dais o escudo que me salva. Vossa destra me sustém, e vossa bondade me engrandece.

36 Alargais o caminho a meus passos, para meus pés não resvalarem.

37 Dou caça aos inimigos e os alcanço, e não volto sem que os tenha aniquilado.

38 De tal sorte os despedaço, que não mais poderão levantar-se: eles ficam caídos a meus pés.

39 Vós me cingis de coragem para a luta e ante mim dobrais os meus adversários.

40 Afugentais da minha presença os meus inimigos e reduzis ao silêncio os que me aborrecem.

41 Gritam por socorro, mas não há quem os salve; clamam ao Senhor, mas não responde...

42 Eu os disperso como o pó que o vento leva, e os esmago como o barro das estradas.

43 Vós me livrais das revoltas do povo e me colocais à frente das nações; povos que eu desconhecia se tornaram meus servos.

44 Gente estranha me serve abnegadamente e me obedece à primeira intimação.

45 Gente estranha desfalece e sai tremendo de seus esconderijos.

46 Viva o Senhor e bendito seja o meu rochedo! Exaltado seja Deus, que me salva!

47 Deus, que me proporciona a vingança e avassala nações a meus pés.

48 Sois vós que me libertais dos meus inimigos, me exaltais acima dos meus adversários e me salvais do homem violento.

49 Por isso vos louvarei, ó Senhor, entre as nações e celebrarei o vosso nome.

50 Ele prepara grandes vitórias a seu rei e faz misericórdia a seu ungido, a Davi e a sua descendência para sempre.