1 För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en psalm.

2 Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord; du som tronar på keruberna, träd fram i glans.

3 Låt din makt vakna upp till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse, och kom till vår frälsning.

4 Gud, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

5 HERRE Gud Sebaot, huru länge skall du vredgas vid ditt folks bön?

6 Du har låtit dem äta tårebröd och givit dem tårar att dricka i fullt mått.

7 Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar, och våra fiender bespotta oss.

8 Gud Sebaot, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

9 Ett vinträd flyttade du från Egypten, du förjagade hedningarna och planterade det.

10 Du röjde rum för det, och det slog rötter och uppfyllde landet.

11 Bergen blevo betäckta av dess skugga och Guds cedrar av dess rankor;

12 det utbredde sina revor ända till havet och sina telningar intill floden.

13 Varför har du då brutit ned dess hägnad, så att alla vägfarande riva till sig därav?

14 Vildsvinet från skogen frossar därpå, och djuren på marken äta därav.

15 Gud Sebaot, vänd åter, skåda ned från himmelen och se härtill, och låt dig vårda om detta vinträd.

16 Skydda trädet som din högra hand har planterat, och den son som du har fostrat åt dig.

17 Det är förbränt av eld och kringhugget; för ditt ansiktes näpst förgås de.

18 Håll din hand över din högra hands man, över den människoson som du har fostrat åt dig.

19 Då skola vi icke vika ifrån dig; behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.

20 HERRE Gud Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

1 Ao mestre de canto. Conforme: A lei é como os lírios. Salmo de Asaf. Escutai, ó pastor de Israel, vós que levais José como um rebanho.

2 Vós que assentais acima dos querubins, mostrai vosso esplendor em presença de Efraim, Benjamim e Manassés. Despertai vosso poder, e vinde salvar-nos.

3 Restaurai-nos, ó Senhor; mostrai-nos serena a vossa face e seremos salvos.

4 Ó Deus dos exércitos, até quando vos irritareis contra o vosso povo em oração?

5 Vós o nutristes com o pão das lágrimas, e o fizestes sorver um copioso pranto.

6 Vós nos tornastes uma presa disputada dos vizinhos: os inimigos zombam de nós.

7 Restaurai-nos, ó Deus dos exércitos; mostrai-nos serena a vossa face e seremos salvos.

8 Uma vinha do Egito vós arrancastes; expulsastes povos para a replantar.

9 O solo vós lhes preparastes; ela lançou raízes nele e se espalhou na terra.

10 As montanhas se cobriram com sua sombra, seus ramos ensombraram os cedros de Deus.

11 Até o mar ela estendeu sua ramagem, e até o rio os seus rebentos.

12 Por que derrubastes os seus muros, de sorte que os passantes a vindimem,

13 e a devaste o javali do mato, e sirva de pasto aos animais do campo?

14 Voltai, ó Deus dos exércitos; olhai do alto céu, vede e vinde visitar a vinha.

15 Protegei este cepo por vós plantado, este rebento que vossa mão cuidou.

16 Aqueles que a queimaram e cortaram pereçam em vossa presença ameaçadora.

17 Estendei a mão sobre o homem que escolhestes, sobre o homem que haveis fortificado.

18 E não mais de vós nos apartaremos; conservai-nos a vida e então vos louvaremos.

19 Restaurai-nos, Senhor, ó Deus dos exércitos; mostrai-nos serena a vossa face e seremos salvos.