1 Till de äldste bland eder ställer jag nu denna förmaning, jag som själv är en av de äldste och en som vittnar om Kristi lidanden, och som jämväl har del i den härlighet som kommer att uppenbaras:

2 Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård, varen det icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull, utan med villigt hjärta.

3 Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven föredömen för hjorden.

4 Då skolen I, när Överherden uppenbaras, undfå härlighetens oförvissneliga segerkrans.

5 Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder de äldre. Ikläden eder alla, i umgängelsen med varandra, ödmjukheten såsom en tjänardräkt. Ty »Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd».

6 Ödmjuken eder alltså under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja eder i sinom tid.

7 Och »kasten alla edra bekymmer på honom», ty han har omsorg om eder.

8 Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka.

9 Stån honom emot, fasta i tron, och veten att samma lidanden vederfaras edra bröder här i världen.

10 Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder.

11 Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen.

12 Genom Silvanus, eder trogne broder -- för en sådan håller jag honom nämligen -- har jag nu i korthet skrivit detta, för att förmana eder, och för att betyga att den nåd I stån i är Guds rätta nåd.

13 Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hälsar eder. Så gör ock min son Markus.

14 Hälsen varandra med en kärlekens kyss. Frid vare med eder alla som ären i Kristus.