1 När David satt i sitt hus, sade han till profeten Natan: "Här bor jag i ett hus av cederträ, medan Herrens förbundsark står i ett tält."

2 Natan sade till David: "Gör allt som ligger på ditt hjärta, ty Gud är med dig."

3 Men den natten kom Guds ord till Natan. Han sade:

4 "Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Det är inte du som skall bygga det hus där jag skall bo.

5 Jag har inte bott i något hus från den dag då jag förde Israel hit upp ända till denna dag, utan jag har flyttat från tält till tält, från tabernakel till tabernakel.

6 Har jag någonsin, var jag än flyttade omkring med hela Israel, talat och sagt så till någon av Israels domare, som jag har förordnat till herde för mitt folk: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?

7 Nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk Israel.

8 Jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender framför dig och jag skall göra dig ett namn, likt de största namnen på jorden.

9 Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det, så att de får bo kvar där utan att vidare oroas. Onda människor skall inte längre förtrycka det, så som förr,

10 alltifrån den tid då jag satte domare över mitt folk Israel. Jag skall kuva alla dina fiender. Och jag förkunnar för dig att Herren skall bygga ett hus åt dig.

11 Ty det skall ske att när din tid är ute och du går till dina fäder, skall jag efter dig upphöja en avkomling, en av dina söner, och jag skall befästa hans kungarike.

12 Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron för evigt.

13 Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son. Min nåd skall inte vika från honom så som jag lät den vika från den som var före dig.

14 Jag skall hålla honom vid makt i mitt hus och i mitt rike för evig tid, och hans tron skall vara befäst för evigt."

15 Helt enligt dessa ord och denna syn talade Natan till David.

16 Då gick kung David in och satte sig ner inför Herrens ansikte och sade: "Vem är jag, Herre, Gud, och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig ända hit?

17 Och ändå var detta för litet i dina ögon, o Gud. Du har också talat om din tjänares hus långt fram i tiden. Ja, du har sett till mig som om jag var en upphöjd man, Herre, Gud.

18 Vad skall nu David mera säga till dig om den ära du har bevisat din tjänare? Du känner din tjänare.

19 Herre, för din tjänares skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och förkunnat alla dessa stora ting.

20 Herre, ingen är dig lik, och ingen Gud finns utom dig, efter allt vad vi har hört med våra öron.

21 Och var på jorden finns ett enda hednafolk likt ditt folk Israel, som Gud gick för att återlösa till att bli hans eget folk för att göra dig till ett stort och fruktat namn, när du fördrev hednafolken för ditt folk, som du hade återlöst från Egypten.

22 Du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig tid, och du, Herre, har blivit deras Gud.

23 Och nu, Herre, låt det ord du nu har talat om din tjänare och om hans hus stå fast för evig tid. Gör som du har sagt.

24 Då skall ditt namn stå fast och vara stort till evig tid, så att man skall säga: Herren Sebaot, Israels Gud, är Gud över Israel. Så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig.

25 Ty du, min Gud, har uppenbarat för din tjänare att du skall bygga honom ett hus och därför har din tjänare fått frimodighet att be inför dig.

26 Och nu, Herre, du är Gud, och du har lovat din tjänare detta goda.

27 Må det nu behaga dig att välsigna din tjänares hus, så att det blir kvar för evigt inför dig. Ty vad du, Herre, välsignar, det är välsignat för evigt."