1 Darejaves fann det lämpligt att sätta etthundratjugo satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i hans välde.

2 Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. Inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att kungen inte led någon skada.

3 Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, ty en ande utan like var i honom, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket.

4 Då försökte de andra furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i det som angick riket. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst. De fann ingen förseelse och ingen orätt hos honom.

5 Då sade männen: "Vi lär inte finna något att anklaga den där Daniel för, utom möjligen när det gäller hans gudsdyrkan."

6 Därefter fick furstarna och satraperna bråttom att komma in till kungen, och de sade till honom: "Må du leva för evigt, konung Darejaves!

7 Alla rikets furstar, landshövdingar och satraper, rådsherrar och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde antas och ett påbud utfärdas, att vem som helst som under trettio dagar ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.

8 Utfärda därför, o konung, ett påbud om detta och låt en skrivelse sättas upp, som efter Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas."

9 I enlighet med detta lät då kung Darejaves sätta upp ett skriftligt påbud.

10 Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus där han i sin övre sal hade fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, så som han tidigare hade brukat göra.

11 Då kom dessa män instormande och fann Daniel i färd med att bedja och åkalla sin Gud.

12 De gick då till kungen och frågade honom angående det kungliga påbudet: "Har inte du låtit sätta upp ett påbud med innehållet att vem som helst som under trettio dagar vänder sig i sin bön till någon annan, gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?" Kungen svarade: "Jo, och det påbudet står fast efter Mediens och Persiens orubbliga lag."

13 Då sade de till kungen: "Daniel, en av de judiska fångarna, har varken tagit hänsyn till dig eller det påbud du har låtit utfärda utan förrättar sin bön tre gånger om dagen."

14 När kungen hörde detta blev han mycket bedrövad och vinnlade sig om att rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig att finna en utväg för att rädda honom.

15 Då fick männen bråttom att komma till kungen, och de sade till honom: "Vet, o konung, att det är Mediens och Persiens lag att inget påbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas."

16 Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: "Din Gud, den som du så oavbrutet dyrkar, han må rädda dig!"

17 Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns sigill, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel.

18 Sedan gick kungen hem till sitt palats och fastade hela natten och lät inga kvinnor komma in till sig och han kunde inte sova.

19 På morgonen när det blev ljust steg kungen upp och skyndade till lejongropen.

20 När han kom i närheten av gropen ropade han på Daniel med ängslig röst. Han sade: "Daniel, du den levande Gudens tjänare, har din Gud, som du så oavbrutet dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?"

21 Då svarade Daniel kungen: "Må konungen leva för evigt!

22 Min Gud har sänt sin ängel och stängt till lejonens gap, så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom och jag har inte heller förbrutit mig mot dig, o konung."

23 Då blev kungen mycket glad och befallde att man skulle ta upp Daniel ur gropen. När han hade tagits upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom, ty han hade förtröstat på sin Gud.

24 Sedan lät kungen hämta de män som hade anklagat Daniel och han lät kasta dem i lejongropen med deras barn och hustrur, och innan de ännu hade hunnit till botten i gropen överföll lejonen dem och krossade alla deras ben.

25 Därefter lät kung Darejaves skriva till alla folk och stammar och tungomål som fanns på hela jorden:"Jag önskar er fred och framgång!

26 Härmed befaller jag att man inom hela mitt rikes område skall bäva och frukta för Daniels Gud.Ty han är den levande Guden,som evigt förblir.Hans rike kan inte förgöras,hans välde har inget slut.

27 Han befriar och räddar,han gör tecken och underi himlen och på jorden,han som har befriat Danielur lejonens våld."

28 Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves regering, det vill säga under persern Koresh regering.