1 Detta är de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen, på hedmarken mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab,

2 elva dagsresor från Horeb, när man tar den väg som går över Seirs bergsbygd till Kadesh-Barnea.

3 I det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles så som Herren hade befallt honom att tala till dem.

4 Han gjorde det sedan han hade slagit Sichon, amoreernas kung, som bodde i Hesbon, och Og, kungen i Basan, som bodde i Ashtarot vid Edrei.

5 På andra sidan Jordan i Moabs land började Mose denna undervisning. Han sade:

6 Herren, vår Gud, talade till oss vid Horeb och sade: "Länge nog har ni uppehållit er vid detta berg.

7 Bryt nu upp och bege er till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden och i Låglandet, i Negev och i Kustlandet vid havet till kananeernas land och till Libanon, ända till den stora floden, floden Eufrat.

8 Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som Herren med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem."

9 Jag sade till er på den tiden: "Jag kan inte ensam bära er.

10 Herren, er Gud, har förökat er, och se, i dag är ni lika talrika som stjärnorna på himlen.

11 Må Herren, era fäders Gud, föröka er tusenfalt och välsigna er, så som han har lovat er.

12 Men hur skall jag ensam kunna bära era bekymmer, era bördor och tvister?

13 Utse åt er visa, förståndiga och kunniga män inom era stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över er."

14 Ni svarade mig: "Ditt förslag är gott."

15 Då tog jag huvudmännen i era stammar, visa och kunniga män, och satte dem till huvudmän över er, som befälhavare över tusen eller över hundra eller över femtio eller över tio, och till tillsyningsmän i era stammar.

16 Vid den tiden befallde jag era domare och sade: "Hör efter vad tvisten gäller mellan era bröder och döm rättvist mellan en man och hans bror eller främlingen hos honom.

17 När ni dömer skall ni inte vara partiska utan lyssna både till den ringe och den höge. Ni skall inte frukta för någon människa ty domen hör Gud till. Och om något fall blir för svårt för er, skall ni lägga fram det för mig, så att jag får höra det."

18 Jag befallde er på den tiden allt vad ni skulle göra.

19 Vi bröt upp från Horeb och vandrade genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni har sett, på vägen till amoreernas bergsbygd, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss. Och vi kom till Kadesh-Barnea.

20 Där sade jag till er: "Ni har nu kommit till amoreernas bergsbygd som Herren, vår Gud, vill ge oss.

21 Se, Herren, din Gud, har lagt landet framför dig. Drag dit upp och intag det, så som Herren, dina fäders Gud, har befallt dig. Var inte rädd och var inte förfärad."

22 Då kom ni alla fram till mig och sade: "Låt oss sända i väg några män framför oss som kan utforska landet åt oss, och må de sedan komma tillbaka till oss med uppgift om vägen vi skall ta dit upp och om de städer vi skall komma till."

23 Jag tyckte att förslaget var gott, och jag tog ut tolv män bland er, en från varje stam.

24 De gav sig i väg och drog upp till Bergsbygden och kom till Druvdalen och bespejade landet.

25 De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade sin rapport till oss och sade: "Det är ett gott land som Herren, vår Gud, ger oss."

26 Men ni ville inte dra dit upp utan trotsade Herrens, er Guds, befallning.

27 Ni knotade i era tält och sade: "Eftersom Herren hatar oss har han fört oss ut ur Egyptens land och gett oss i amoreernas hand för att förgöra oss.

28 Vart skall vi ta vägen? Våra bröder har gjort oss förskräckta, för de säger: Folket är större och resligare än vi, städerna är stora och befästa upp mot himlen, och dessutom såg vi anakiter där."

29 Då svarade jag er: "Ni skall inte bli förskräckta och inte vara rädda för dem.

30 Herren, er Gud, som går framför er, skall själv strida för er, alldeles som han gjorde för er i Egypten, inför era ögon,

31 och i öknen där du såg hur Herren, din Gud, bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom till denna plats."

32 Men trots detta trodde ni inte på Herren, er Gud,

33 som gick framför er på vägen för att utse lägerplatser åt er - om natten i eld för att visa den väg ni skulle gå och om dagen i molnskyn.

34 När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed:

35 "Inte någon av dessa män i detta onda släkte skall få se det goda land som jag med ed har lovat att ge åt era fäder,

36 ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han skall få se det, och åt honom och hans barn skall jag ge det land som han har satt sin fot på, därför att han i allt har följt Herren."

37 Också på mig blev Herren vred för er skull. Han sade: "Inte heller du skall komma dit in.

38 Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma dit in. Honom skall du inge mod, ty han skall dela landet åt Israel som arv.

39 Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de skall komma dit in. Åt dem skall jag ge landet, och de skall ta det i besittning.

40 Men ni skall vända om och bege er mot öknen i riktning mot Röda havet."

41 Då svarade ni mig: "Vi har syndat mot Herren. Vi vill dra upp och strida, alldeles som Herren, vår Gud, har befallt oss." Och var och en spände på sig sina vapen och tänkte att det skulle vara lätt att dra upp mot bergsbygden.

42 Men Herren sade till mig: "Säg till dem: Ni skall inte gå dit upp och ge er in i strid, så att ni blir slagna av era fiender, ty jag är inte med er."

43 Jag talade till er, men ni lyssnade inte på mig utan trotsade Herrens befallning och drog i övermod upp mot bergsbygden.

44 Och amoreerna som bodde i den bergsbygden drog ut mot er och jagade er så som bin gör, och slog er i Seir och drev er ända till Horma.

45 Då vände ni tillbaka och ni grät inför Herrens ansikte. Men Herren hörde inte er röst, han lyssnade inte till er.

46 Därför måste ni stanna i Kadesh så många dagar som ni gjorde.