1 Jag har under solen sett ett elände som vilar tungt på människorna:
2 Det är när Gud har gett rikedom, skatter och ära åt någon så att han inte saknar något av allt han önskar sig, och Gud sedan inte ger honom möjlighet att själv njuta av det, utan låter en främling göra det. Detta är förgänglighet och en svår plåga.
3 Om en man får hundra barn och lever i många år, ja, hur många hans dagar än blir, men han inte får njuta av det goda, och om han dessutom inte får någon begravning, då säger jag: Ett dödfött foster har det bättre än han.
4 Ty till förgänglighet har det kommit, i mörker går det bort, och mörkret döljer dess namn.
5 Det fick inte se eller känna solen. Det har mer vila än den andre.
6 Ja, även om han levde i två gånger tusen år utan att se något gott - går inte alla ändå till en och samma plats?
7 All människans möda är för hennes mun. Ändå blir själen inte mättad.
8 Vilket företräde har den vise framför dåren? Vad hjälper det den fattige, om han förstår att uppföra sig inför de levande?
9 Bättre att njuta av det man har för ögonen än att tråna efter annat. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
10 Det som finns har redan tidigare ett namn, och vad människan är, är redan känt. Hon kan inte gå till rätta med den som är mäktigare än hon själv.
11 Ty ju fler ord, desto större fåfänglighet. Vad vinner man på det?