1 Hela Israels menighet bröt sedan upp från Elim och kom på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egypten fram till öknen Sin, mellan Elim och Sinai.

2 Och hela Israels menighet knotade mot Mose och Aron i öknen

3 och sade till dem: "Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med mat att äta! Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela denna skara dö av hunger."

4 Då sade Herren till Mose: "Se, jag skall låta det regna bröd från himlen åt er. Folket skall gå ut och samla så mycket de behöver för varje dag. Så skall jag pröva dem, om de vill vandra efter min lag eller inte.

5 När de på sjätte dagen lagar till vad de har fört hem, skall det vara dubbelt så mycket som de annars samlar varje dag."

6 Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: "I kväll kommer ni att förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egyptens land,

7 och i morgon skall ni se Herrens härlighet. Herren har hört hur ni knotar mot honom. Vilka är vi, att ni skulle knota mot oss?"

8 Och Mose fortsatte: " Herren ger er i kväll kött att äta och i morgon bröd att mätta er med, för Herren har hört hur ni knotar mot honom. Men vilka är vi? Ni knotar inte mot oss utan mot Herren."

9 Därefter sade Mose till Aron: "Säg till hela Israels menighet: Träd fram inför Herren, för han har hört hur ni knotar."

10 När sedan Aron hade talat till hela Israels menighet, vände de sig mot öknen, och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn.

11 Och Herren sade till Mose:

12 "Jag har hört hur Israels barn knotar. Säg till dem: I skymningen skall ni få kött att äta och i morgon bröd att mätta er med. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud."

13 På kvällen kom vaktlar och övertäckte lägret, och följande morgon låg det dagg runt omkring lägret.

14 När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost.

15 Israels barn såg det, och då de inte visste vad det var frågade de varandra: "Vad är det här?" Mose sade till dem: "Detta är brödet som Herren har gett er att äta.

16 Och detta är vad Herren har befallt: Var och en skall samla så mycket av det som han behöver till mat. En gomer för var person skall ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en skall ta åt dem som han har i sitt tält."

17 Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre.

18 Men när de mätte upp det med gomermåttet, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite fattades det ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.

19 Och Mose sade till dem: "Ingen får lämna kvar något av det till i morgon."

20 Men de lydde inte Mose, utan somliga sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem.

21 De samlade sedan in av mannat varje morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

22 På sjätte dagen hade de samlat in dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Folkets alla furstar kom och berättade det för Mose.

23 Då sade han till dem: "Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en Herrens heliga sabbat. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över skall ni spara åt er till i morgon."

24 Och de sparade det till följande morgon, som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det.

25 Mose sade: "Ät detta i dag, för i dag är det Herrens sabbat och då kan ni inte finna något på marken.

26 I sex dagar skall ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något."

27 Ändå gick några ut på sjunde dagen för att samla in, men de fann ingenting.

28 Då sade Herren till Mose: "Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar?

29 Se, Herren har givit er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen."

30 Alltså höll folket sabbat på sjunde dagen.

31 Israels barn kallade det manna. Det liknade korianderfrö och var vitt och smakade som tunna kakor med honung.

32 Och Mose sade: "Detta är vad Herren har befallt: Spara en gomer av det, så att era efterkommande får se det bröd jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land."

33 Till Aron sade Mose: "Tag ett kärl och lägg en gomer manna i det och ställ det inför Herren. Det skall förvaras till kommande släkten."

34 Som Herren hade befallt Mose, så gjorde Aron. Han ställde det framför vittnesbördet för att förvaras där.

35 Och Israels barn åt manna i fyrtio år, ända till dess de kom till bebott land. De åt manna till dess de kom till gränsen av Kanaans land.

36 - En gomer är en tiondels efa. -