1 Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres te- rebintlund, där han satt vid ingången till sitt tält när dagen var som hetast.

2 Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. Då han fick syn på dem skyndade han sig emot dem från tältöppningen och bugade sig till jorden

3 och sade: "Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.

4 Låt mig hämta lite vatten, så att ni kan tvätta era fötter och vila er under trädet.

5 Jag skall också hämta ett stycke bröd, så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har tagit vägen förbi er tjänare." De sade: "Gör som du har sagt."

6 Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: "Skynda dig att ta tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka brödkakor!"

7 Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att tillreda den.

8 Sedan tog han gräddmjölk, söt mjölk och kalven han låtit tillreda och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt.

9 Och de frågade honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Där inne i tältet."

10 Då sade han: "Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då skall din hustru Sara ha en son." Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom.

11 Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade det inte längre på kvinnors vis.

12 Sara log inom sig och tänkte: "När jag nu blivit gammal, skall jag då upptändas av åtrå? Min herre är ju också gammal."

13 Herren sade till Abraham: "Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal?

14 Skulle något vara omöjligt för Herren? Vid den bestämda tiden nästa år skall jag komma tillbaka till dig, och då skall Sara ha en son."

15 Då nekade Sara och sade: "Jag log inte," ty hon blev förskräckt. Men han sade: "Jo, du log."

16 När männen steg upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem ett stycke på väg.

17 Då sade Herren: "Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?

18 Av Abraham skall det ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom skall alla folk på jorden bli välsignade.

19 Ty jag har utvalt honom för att han skall befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rättfärdigt och rätt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham."

20 Sedan sade Herren: "Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår.

21 Därför vill jag gå ner och se om de i allt har gjort efter det rop som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det."

22 Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren.

23 Och Abraham gick närmare och sade: "Vill du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige?

24 Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Vill du då förgöra den och inte skona platsen för de femtio rättfärdigas skull som finns där?

25 Det vare dig fjärran att göra något sådant, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Det skulle då gå med den rättfärdige som med den ogudaktige. Det vare dig fjärran! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?"

26 Herren sade: "Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, skall jag skona hela platsen för deras skull."

27 Abraham tog åter till orda och sade: "Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska.

28 Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Skall du då på grund av dessa fem fördärva hela staden?" Han svarade: "Om jag finner fyrtiofem där, skall jag inte fördärva den."

29 Men Abraham fortsatte att tala till honom "Kanske finns det fyrtio där." Han svarade: "För dessa fyrtios skull skall jag inte göra det."

30 Då sade han: "Herre, bli inte vred om jag talar ännu en gång. Kanske finns det trettio där." Han svarade: "Om jag finner trettio där, skall jag inte göra det."

31 Men han sade: "Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där." Han svarade: "För dessa tjugos skull skall jag inte fördärva den."

32 Då sade han: "Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där." Han svarade: "För dessa tios skull skall jag inte fördärva den."

33 När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.