1 Då tog Job till orda och sade:

2 Detta har jag hört många gånger!Ni är alla bedrövliga tröstare.

3 Är det ingen ände på detta tal i vädret,vad frestar dig att ta till orda?

4 Också jag kunde tala som niom ni vore i mitt ställe.Jag kunde fläta samman ord mot eroch skaka mitt huvud mot er.

5 Men jag skulle styrka er med mitt tal,mina läppars tröst skulle ge er lindring.

6 Om jag talar lindras ej min plåga,och tiger jag, lämnar den mig inte.

7 Men nu har han uttömt all min kraft,du har ödelagt hela mitt hus.

8 Du har fjättrat mig,det har blivit mitt vittnesbörd.Min avtärdhet träder upp och vittnar mot mig.

9 Hans vrede sliter sönder och jagar mig,sina tänder gnisslar han mot mig.Min ovän sänder vassa blickar mot mig.

10 De spärrar upp munnen mot mig,hånfullt slår de mig på kinden,alla gaddar sig samman mot mig.

11 Gud utlämnar mig åt de ogudaktigaoch kastar mig i de ondas händer.

12 Jag satt i trygghet, då krossade han mig,han grep mig i nacken och slog mig i bitar,han gjorde mig till sin måltavla,

13 han skjuter pilar från alla sidor,genomborrar mina njurar utan förskoning,min galla häller han ut på marken.

14 Han bryter ner mig med slag på slag,stormar emot mig som en krigare.

15 Jag bär säcktyg hopfäst över min hudoch har sänkt mitt horn i stoftet.

16 Mitt ansikte är rödflammigt av tårar,mina ögonlock mörka av dödsskugga,

17 fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren.

18 Du jord, täck inte över mitt blod,låt ingen viloplats finnas för mitt rop.

19 Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne,i höjden min försvarare.

20 Mina vänner bespottar mig,mitt öga fäller tårar inför Gud.

21 Må han skaffa rätt mellan man och Gud,mellan ett människobarn och dess nästa.

22 Ty om endast några år skall jag vandra på vägenutan återvändo.