1 Då tog Job till orda och sade:

2 Också i dag är min klagan trotsig.Min hand vilar tungt över mitt suckande.

3 O, om jag visste hur jag skulle finna honom,hur jag kunde komma till hans boning!

4 Jag skulle lägga fram min sak inför honom,fylla min mun med bevis.

5 Jag ville veta vad han kan svara mig,begrunda vad han har att säga till mig.

6 Skulle han bekämpa mig med sin stora makt?Nej, han skulle höra på mig.

7 En rättfärdig skulle då vara hans motpart,jag skulle för alltid bli frikänd av min domare.

8 Se, går jag mot öster, är han inte där,går jag mot väster, finner jag honom ej.

9 Är han verksam i norr, skådar jag honom inte,vänder han sig åt söder, ser jag honom ej.

10 Han vet vilken väg jag har vandrat,prövar han mig, skall jag komma ur prövningen som guld.

11 Min fot har hållit fast vid hans spår,jag har följt hans väg utan att vika av.

12 Hans läppars bud har jag inte övergett,hans muns ord är mig en större skatt än mitt dagliga bröd.

13 Men han är den ende,vem kan stå honom emot?Vad han vill, det gör han.

14 Han fullbordar vad han har beslutat om mig,och mycket mer av samma slag.

15 Därför bävar jag för hans ansikte,när jag tänker på det blir jag rädd för honom.

16 Gud har gjort mitt hjärta försagt,den Allsmäktige har fått mig att bäva,

17 ty jag fick inte förgås innan mörkret kom,han dolde inte den svarta natten för mitt ansikte.