1 När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han förbittrad och mycket rasande. Han hånade judarna

2 och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad är det dessa eländiga judar gör? Skall de få hålla på så där? Skall de få offra? Skall de en dag få arbetet färdigt? Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?"

3 Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, sade: "Låt dem bygga. Om det så bara är en räv som hoppar upp på deras stenmur kommer han att riva ner den."

4 Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån falla tillbaka på deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade i ett land dit de förs som fångar.

5 Täck inte över deras missgärning och låt inte deras synd utplånas inför dig, ty de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.

6 Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, ty folket arbetade helhjärtat.

7 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man fortfarande höll på att bygga upp Jerusalems murar och att sprickorna började tätas, blev de mycket förbittrade.

8 De gaddade sig alla samman för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där.

9 Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.

10 Men Juda sade:"Bärarnas krafter sviker,för tyngden av sten och grus.Vi orkar ej mer på muren bygga."

11 Våra motståndare sade: "Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!"

12 De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att dra oss tillbaka till dem.

13 Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning, med svärd, spjut och bågar.

14 Sedan jag hade besett allt, steg jag upp och sade till de förnämsta, till föreståndarna och till det övriga folket: "Var inte rädda för dem. Tänk på Herren, den store och fruktansvärde och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."

15 När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete.

16 Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet, medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar. Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus.

17 De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och i den andra höll de vapnet.

18 De som byggde hade var och en svärdet bundet vid höften medan de arbetade. Och bredvid mig stod en basunblåsare.

19 Jag sade till de förnäma männen, till föreståndarna och till det övriga folket: "Arbetet är stort och vidsträckt, och vi är spridda längs muren, långt ifrån varandra.

20 Var ni än hör basunen ljuda, dit skall ni samlas till oss. Vår Gud skall strida för oss!"

21 Så utförde vi vårt arbete, med hälften av folket beväpnade med spjut, från morgonrodnadens uppgång till dess att stjärnorna kom fram.

22 Vid den tiden sade jag också till folket: "Var och en skall stanna över natten inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen."

23 Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som höll vakt hos mig kom ur kläderna. Var och en hade sitt vapen hos sig, likaså vatten.