1 När Israel var ungfick jag honom kär,och ut ur Egypten kallade jag min son.

2 Men ju mer de har blivit kallade,desto mer har de dragit sig undan.Åt baalerna offrar deoch åt de uthuggna bilderna tänder de rökelse.

3 Ändå var det jag som lärde Efraim att gåoch som tog dem upp i mina armar.Men de förstod inte att jag ville hela dem.

4 Med lena band drog jag dem,med kärlekens band,jag var för dem lik ensom lättar oket över deras nackar,jag böjde mig ner till dem och gav dem mat.

5 De skall inte få vända tillbaka till Egyptens landutan Assur skall bli deras kung,eftersom de vägrade att omvända sig.

6 Svärdet skall rasa i deras städeroch förstöra deras bommaroch frossa omkring sig för deras onda planers skull.

7 Mitt folk är benäget till otrohet mot mig,och hur mycket man än kallar dem till den som är därovan,upphöjer ändå ingen honom.

8 Hur skall jag kunna överge dig, Efraim?Skall jag lämna dig, Israel?Hur skall jag kunna göra med dig som med Admaoch låta det gå dig som Sebojim?Mitt hjärta vänder sig i mig,all min barmhärtighet vaknar.

9 Jag vill inte låta dig känna min brinnande vrede,jag vill inte på nytt ödelägga Efraim.Ty jag är Gudoch inte en människa,helig är jag ibland er,och med vrede vill jag ej komma.

10 Herren skall de följa,och han skall ryta som ett lejon,ja, han skall rytaoch barnen skall med bävan samlas västerifrån.

11 Likt fåglar skall de med bävan komma från Egyptenoch som duvor från Assurs land.Och jag skall låta dem bo i sina hus, säger Herren.

12 Efraim har omgett mig med lögn,Israels hus med svek.Juda är ännu trolös mot Gud,mot den Allraheligaste, den Trofaste.