1 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande,
2 ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta.
3 Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning.
4 De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena.
5 De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen.
6 Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel,
7 och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej,Isaks efterkommande skall räknas som dina barn.
8 Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande.
9 Ty ett löftesord var detta:Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara ha en son.
10 Men inte bara det, Rebecka fick två söner med en och samme man, vår fader Isak.
11 Innan barnen ännu var födda och innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sades det till henne: Den äldre skall tjäna den yngre. Det blev sagt för att Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar.
13 Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.
14 Vad skall vi då säga? Att Gud är orättfärdig? Naturligtvis inte!
15 Han säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över.
16 Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet.
17 Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig träda fram, att jag på dig skulle visa min makt och att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.
18 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han.
19 Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja?
20 Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan?
21 Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande?
22 Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga?
23 Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?
24 Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken.
25 Så säger han genom Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som jag inte älskade skall jag kalla min älskade.
26 Och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens barn.
27 Men om Israel utropar Jesaja: Om än Israels barn vore talrika som havets sand, skall bara en rest bli frälst.
28 Ty snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden.
29 Jesaja har också förutsagt: Om Herren Sebaot inte hade lämnat kvar några efterkommande åt oss, då hade vi blivit som Sodom, då hade vi blivit som Gomorra.
30 Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro.
31 Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen.
32 Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. De har snubblat på stötestenen,
33 så som det står skrivet:Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam.