1 Then Solomon assembled the elders of Israel with all the heads of the tribes, the princes of the fathers’ households of the children of Israel, to king Solomon in Jerusalem, to bring up the ark of Yahweh’s covenant out of David’s city, which is Zion. 2 All the men of Israel assembled themselves to king Solomon at the feast in the month Ethanim, which is the seventh month. 3 All the elders of Israel came, and the priests picked up the ark. 4 They brought up Yahweh’s ark, the Tent of Meeting, and all the holy vessels that were in the Tent. The priests and the Levites brought these up. 5 King Solomon and all the congregation of Israel, who were assembled to him, were with him before the ark, sacrificing sheep and cattle that could not be counted or numbered for multitude. 6 The priests brought in the ark of Yahweh’s covenant to its place, into the inner sanctuary of the house, to the most holy place, even under the cherubim’s wings. 7 For the cherubim spread their wings out over the place of the ark, and the cherubim covered the ark and its poles above. 8 The poles were so long that the ends of the poles were seen from the holy place before the inner sanctuary, but they were not seen outside. They are there to this day. 9 There was nothing in the ark except the two stone tablets which Moses put there at Horeb, when Yahweh made a covenant with the children of Israel, when they came out of the land of Egypt. 10 It came to pass, when the priests had come out of the holy place, that the cloud filled Yahweh’s house, 11 so that the priests could not stand to minister by reason of the cloud; for Yahweh’s glory filled Yahweh’s house.
12 Then Solomon said, "Yahweh has said that he would dwell in the thick darkness. 13 I have surely built you a house of habitation, a place for you to dwell in forever."
14 The king turned his face around and blessed all the assembly of Israel; and all the assembly of Israel stood. 15 He said, "Blessed is Yahweh, the God of Israel, who spoke with his mouth to David your father, and has with his hand fulfilled it, saying, 16 ‘Since the day that I brought my people Israel out of Egypt, I chose no city out of all the tribes of Israel to build a house, that my name might be there; but I chose David to be over my people Israel.’
17 "Now it was in the heart of David my father to build a house for the name of Yahweh, the God of Israel. 18 But Yahweh said to David my father, ‘Whereas it was in your heart to build a house for my name, you did well that it was in your heart. 19 Nevertheless, you shall not build the house; but your son who shall come out of your body, he shall build the house for my name.’ 20 Yahweh has established his word that he spoke; for I have risen up in the place of David my father, and I sit on the throne of Israel, as Yahweh promised, and have built the house for the name of Yahweh, the God of Israel. 21 There I have set a place for the ark, in which is Yahweh’s covenant, which he made with our fathers when he brought them out of the land of Egypt."
22 Solomon stood before Yahweh’s altar in the presence of all the assembly of Israel, and spread out his hands toward heaven; 23 and he said, "Yahweh, the God of Israel, there is no God like you, in heaven above, or on earth beneath; who keeps covenant and loving kindness with your servants who walk before you with all their heart; 24 who has kept with your servant David my father that which you promised him. Yes, you spoke with your mouth, and have fulfilled it with your hand, as it is today. 25 Now therefore, may Yahweh, the God of Israel, keep with your servant David my father that which you have promised him, saying, ‘There shall not fail from you a man in my sight to sit on the throne of Israel, if only your children take heed to their way, to walk before me as you have walked before me.’
26 "Now therefore, God of Israel, please let your word be verified, which you spoke to your servant David my father. 27 But will God in very deed dwell on the earth? Behold, heaven and the heaven of heavens can’t contain you; how much less this house that I have built! 28 Yet have respect for the prayer of your servant and for his supplication, Yahweh my God, to listen to the cry and to the prayer which your servant prays before you today; 29 that your eyes may be open toward this house night and day, even toward the place of which you have said, ‘My name shall be there;’ to listen to the prayer which your servant prays toward this place. 30 Listen to the supplication of your servant, and of your people Israel, when they pray toward this place. Yes, hear in heaven, your dwelling place; and when you hear, forgive.
31 "If a man sins against his neighbor, and an oath is laid on him to cause him to swear, and he comes and swears before your altar in this house, 32 then hear in heaven, and act, and judge your servants, condemning the wicked, to bring his way on his own head, and justifying the righteous, to give him according to his righteousness.
33 "When your people Israel are struck down before the enemy because they have sinned against you, if they turn again to you and confess your name, and pray and make supplication to you in this house, 34 then hear in heaven, and forgive the sin of your people Israel, and bring them again to the land which you gave to their fathers.
35 "When the sky is shut up and there is no rain because they have sinned against you, if they pray toward this place and confess your name, and turn from their sin when you afflict them, 36 then hear in heaven, and forgive the sin of your servants, and of your people Israel, when you teach them the good way in which they should walk; and send rain on your land which you have given to your people for an inheritance.
37 "If there is famine in the land, if there is pestilence, if there is blight, mildew, locust or caterpillar; if their enemy besieges them in the land of their cities, whatever plague, whatever sickness there is, 38 whatever prayer and supplication is made by any man, or by all your people Israel, who shall each know the plague of his own heart, and spread out his hands toward this house, 39 then hear in heaven, your dwelling place, and forgive, and act, and give to every man according to all his ways, whose heart you know (for you, even you only, know the hearts of all the children of men); 40 that they may fear you all the days that they live in the land which you gave to our fathers.
41 "Moreover, concerning the foreigner, who is not of your people Israel, when he comes out of a far country for your name’s sake 42 (for they shall hear of your great name and of your mighty hand and of your outstretched arm), when he comes and prays toward this house, 43 hear in heaven, your dwelling place, and do according to all that the foreigner calls to you for; that all the peoples of the earth may know your name, to fear you, as do your people Israel, and that they may know that this house which I have built is called by your name.
44 "If your people go out to battle against their enemy, by whatever way you shall send them, and they pray to Yahweh toward the city which you have chosen, and toward the house which I have built for your name, 45 then hear in heaven their prayer and their supplication, and maintain their cause. 46 If they sin against you (for there is no man who doesn’t sin), and you are angry with them and deliver them to the enemy, so that they carry them away captive to the land of the enemy, far off or near; 47 yet if they repent in the land where they are carried captive, and turn again, and make supplication to you in the land of those who carried them captive, saying, ‘We have sinned and have done perversely; we have dealt wickedly,’ 48 if they return to you with all their heart and with all their soul in the land of their enemies who carried them captive, and pray to you toward their land which you gave to their fathers, the city which you have chosen and the house which I have built for your name, 49 then hear their prayer and their supplication in heaven, your dwelling place, and maintain their cause; 50 and forgive your people who have sinned against you, and all their transgressions in which they have transgressed against you; and give them compassion before those who carried them captive, that they may have compassion on them 51 (for they are your people and your inheritance, which you brought out of Egypt, from the middle of the iron furnace); 52 that your eyes may be open to the supplication of your servant and to the supplication of your people Israel, to listen to them whenever they cry to you. 53 For you separated them from among all the peoples of the earth to be your inheritance, as you spoke by Moses your servant, when you brought our fathers out of Egypt, Lord Yahweh."
54 It was so, that when Solomon had finished praying all this prayer and supplication to Yahweh, he arose from before Yahweh’s altar, from kneeling on his knees with his hands spread out toward heaven. 55 He stood and blessed all the assembly of Israel with a loud voice, saying, 56 "Blessed be Yahweh, who has given rest to his people Israel, according to all that he promised. There has not failed one word of all his good promise, which he promised by Moses his servant. 57 May Yahweh our God be with us as he was with our fathers. Let him not leave us or forsake us, 58 that he may incline our hearts to him, to walk in all his ways, and to keep his commandments, his statutes, and his ordinances, which he commanded our fathers. 59 Let these my words, with which I have made supplication before Yahweh, be near to Yahweh our God day and night, that he may maintain the cause of his servant and the cause of his people Israel, as every day requires; 60 that all the peoples of the earth may know that Yahweh himself is God. There is no one else.
61 "Let your heart therefore be perfect with Yahweh our God, to walk in his statutes, and to keep his commandments, as it is today."
62 The king, and all Israel with him, offered sacrifice before Yahweh. 63 Solomon offered for the sacrifice of peace offerings, which he offered to Yahweh, twenty two thousand head of cattle and one hundred twenty thousand sheep. So the king and all the children of Israel dedicated Yahweh’s house. 64 The same day the king made the middle of the court holy that was before Yahweh’s house; for there he offered the burnt offering, the meal offering, and the fat of the peace offerings, because the bronze altar that was before Yahweh was too little to receive the burnt offering, the meal offering, and the fat of the peace offerings.
65 So Solomon held the feast at that time, and all Israel with him, a great assembly, from the entrance of Hamath to the brook of Egypt, before Yahweh our God, seven days and seven more days, even fourteen days. 66 On the eighth day he sent the people away; and they blessed the king, and went to their tents joyful and glad in their hearts for all the goodness that Yahweh had shown to David his servant, and to Israel his people.
1 Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till konung Salomo i Jerusalem, för att hämta HERRENS förbundsark upp från Davids stad, det är Sion.
2 Så församlade sig då till konung Salomo alla Israels män under högtiden i månaden Etanim, det är den sjunde månaden.
3 När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte prästerna upp arken.
4 Och de hämtade HERRENS ark och uppenbarelsetältet ditupp, jämte alla heliga föremål som funnos i tältet; prästerna och leviterna hämtade det ditupp.
5 Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde täljas eller räknas.
6 Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas vingar.
7 Ty keruberna bredde ut sina vingar fram över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger ovantill betäcktes av keruberna.
8 Och stängerna voro så långa, att deras ändar väl kunde ses från helgedomen framför koret, men däremot icke voro synliga längre ute. Och de hava blivit kvar där ända till denna dag.
9 I arken fanns intet annat än de två stentavlor som Mose hade lagt ned däri vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egyptens land.
10 Men när prästerna gingo ut ur helgedomen, uppfyllde molnskyn HERRENS hus,
11 så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS hus.
12 Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
13 Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, berett en plats där du må förbliva till evig tid.»
14 Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela församling, under det att Israels hela församling förblev stående.
15 Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sin hand har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det han sade:
16 'Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara; men David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel.'
17 Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt HERRENS, Israels Guds, namn;
18 men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att du har detta i sinnet;
19 dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
20 Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds, namn.
21 Och där har jag tillrett ett rum för arken, i vilken förvaras det förbund som HERREN slöt med våra fäder, när han förde dem ut ur Egyptens land.»
22 Därefter trädde Salomo fram för HERRENS altare inför Israels hela församling, och uträckte sina händer mot himmelen
23 och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, uppe i himmelen eller nere på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd mot dina tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt hjärta,
24 du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, såsom nu har skett.
25 Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra inför mig, såsom du har vandrat inför mig.'
26 Så låt nu, o Israels Gud, de ord som du har talat till din tjänare David, min fader, bliva sanna.
27 Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus som jag har byggt!
28 Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare nu uppsänder till dig,
29 och låter dina ögon natt och dag vara öppna och vända mot detta hus -- den plats varom du har sagt: 'Mitt namn skall vara där' -- så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd mot denna plats.
30 Ja, hör på den åkallan som din tjänare och ditt folk Israel uppsända, vända mot denna plats. Må du höra den och låta den komma upp till himmelen, där du bor; och när du hör, så må du förlåta.
31 Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt altare i detta hus,
32 må du då höra det i himmelen och utföra ditt verk och skaffa dina tjänare rätt, i det att du dömer den skyldige skyldig och låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.
33 Om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att de hava syndat mot dig, men de omvända sig till dig och prisa ditt namn och bedja och åkalla dig i detta hus,
34 må du då höra det i himmelen och förlåta ditt folk Israels synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt deras fäder.
35 Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du bönhör dem,
36 må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som du har givit åt ditt folk till arvedel.
37 Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot eller rost, om gräshoppor eller gräsmaskar komma, om fienden tränger folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan plåga eller sjukdom kommer, vilken det vara må,
38 och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa, vilken det vara må, eller från hela ditt folk Israel, när de var för sig känna plågan därav i sitt hjärta och så uträcka sina händer mot detta hus,
39 må du då höra det i himmelen, där du bor, och förlåta och utföra ditt verk, i det att du giver var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta -- ty du allena känner alla människors hjärtan --
40 på det att de alltid må frukta dig, så länge de leva i det land som du har givit åt våra fäder.
41 Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer ifrån fjärran land för ditt namns skull
42 -- ty man skall ock där höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm -- om någon sådan kommer och beder, vänd mot detta hus,
43 må du då i himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.
44 Om ditt folk drager ut i strid mot sin fiende, på den väg du sänder dem, och de då bedja till HERREN, vända i riktning mot den stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,
45 må du då i himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
46 Om de synda mot dig -- eftersom ingen människa finnes, som icke syndar -- och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till fiendens land, fjärran eller nära,
47 men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och omvända sig och åkalla dig i landet där man håller dem fångna och säga: 'Vi hava syndat och gjort illa, vi hava varit ogudaktiga',
48 om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin själ, i sina fienders land -- deras som hava fört dem i fångenskap -- och bedja till dig, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,
49 må du då i himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan och skaffa dem rätt
50 och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot dig, och alla de överträdelser som de hava begått mot dig, och låta dem finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att dessa förbarma sig över dem.
51 Ty de äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur Egypten, den smältugnen.
52 Ja, låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och ditt folk Israels åkallan, så att du hör på dem, så ofta de ropa till dig.
53 Ty du har själv avskilt dem åt dig till arvedel bland alla folk på Jorden, såsom du talade genom din tjänare Mose, när du förde våra fäder ut ur Egypten, o Herre, HERRE.»
54 När Salomo hade slutat att med dessa ord bedja och åkalla HERREN, stod han upp från HERRENS altare, där han hade legat på sina knän med händerna uträckta mot himmelen,
55 och trädde fram och välsignade Israels hela församling med hög röst och sade:
56 »Lovad vare HERREN, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles såsom han har sagt! Alls intet har uteblivit av allt det goda som han lovade genom sin tjänare Mose.
57 Så vare då HERREN, vår Gud, med oss, såsom han har varit med våra fäder. Han må icke övergiva oss och förskjuta oss,
58 utan böja våra hjärtan till sig, så att vi alltid vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, dem som han har givit våra fäder.
59 Och må dessa mina ord, med vilka jag har bönfallit inför HERRENS ansikte, vara nära HERREN, vår Gud, dag och natt, så att han skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel, efter var dags behov;
60 på det att alla folk på jorden må förnimma att HERREN är Gud, och ingen annan.
61 Och må edra hjärtan vara hängivna åt HERREN, vår Gud, så att I alltjämt vandren efter hans stadgar och hållen hans bud, såsom I nu gören.»
62 Och konungen jämte hela Israel offrade slaktoffer inför HERRENS ansikte.
63 Till det tackoffer som Salomo offrade åt HERREN tog han tjugutvå tusen tjurar och ett hundra tjugu tusen av småboskapen. Så invigdes HERRENS hus av konungen och alla Israels barn.
64 På samma dag helgade konungen den mellersta delen av förgården framför HERRENS hus, ty där offrade han brännoffret, spisoffret och fettstyckena av tackoffret, eftersom kopparaltaret, som stod inför HERRENS ansikte, var för litet för att brännoffret, spisoffret och fettstyckena av tackoffret skulle kunna rymmas där.
65 Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden, och med honom hela Israel -- en stor församling ifrån hela landet, allt ifrån det ställe där vägen går till Hamat ända till Egyptens bäck -- inför HERRENS, vår Guds, ansikte i sju dagar och åter sju dagar, tillsammans fjorton dagar.
66 På åttonde dagen lät han folket gå, och de togo avsked av konungen. Sedan gingo de till sina hyddor, fulla av glädje och fröjd över allt det goda som HERREN hade gjort mot sin tjänare David och sitt folk Israel.