1 Who is this who comes from Edom,

with dyed garments from Bozrah?

Who is this who is glorious in his clothing,

marching in the greatness of his strength?

"It is I who speak in righteousness,

mighty to save."

2 Why is your clothing red,

and your garments like him who treads in the wine vat?

3 "I have trodden the wine press alone.

Of the peoples, no one was with me.

Yes, I trod them in my anger

and trampled them in my wrath.

Their lifeblood is sprinkled on my garments,

and I have stained all my clothing.

4 For the day of vengeance was in my heart,

and the year of my redeemed has come.

5 I looked, and there was no one to help;

and I wondered that there was no one to uphold.

Therefore my own arm brought salvation to me.

My own wrath upheld me.

6 I trod down the peoples in my anger

and made them drunk in my wrath.

I poured their lifeblood out on the earth."

7 I will tell of the loving kindnesses of Yahweh

and the praises of Yahweh,

according to all that Yahweh has given to us,

and the great goodness toward the house of Israel,

which he has given to them according to his mercies,

and according to the multitude of his loving kindnesses.

8 For he said, "Surely, they are my people,

children who will not deal falsely;"

so he became their Savior.

9 In all their affliction he was afflicted,

and the angel of his presence saved them.

In his love and in his pity he redeemed them.

He bore them,

and carried them all the days of old.

10 But they rebelled

and grieved his Holy Spirit.

Therefore he turned and became their enemy,

and he himself fought against them.

11 Then he remembered the days of old,

Moses and his people, saying,

"Where is he who brought them up out of the sea with the shepherds of his flock?

Where is he who put his Holy Spirit among them?"

12 Who caused his glorious arm to be at Moses’ right hand?

Who divided the waters before them, to make himself an everlasting name?

13 Who led them through the depths,

like a horse in the wilderness,

so that they didn’t stumble?

14 As the livestock that go down into the valley,

Yahweh’s Spirit caused them to rest.

So you led your people to make yourself a glorious name.

15 Look down from heaven,

and see from the habitation of your holiness and of your glory.

Where are your zeal and your mighty acts?

The yearning of your heart and your compassion is restrained toward me.

16 For you are our Father,

though Abraham doesn’t know us,

and Israel does not acknowledge us.

You, Yahweh, are our Father.

Our Redeemer from everlasting is your name.

17 O Yahweh, why do you make us wander from your ways,

and harden our heart from your fear?

Return for your servants’ sake,

the tribes of your inheritance.

18 Your holy people possessed it but a little while.

Our adversaries have trodden down your sanctuary.

19 We have become like those over whom you never ruled,

like those who were not called by your name.

1 Vem är han som kommer från Edom, från Bosra i högröda kläder, så präktig i sin dräkt, så stolt i sin stora kraft? »Det är jag, som talar i rättfärdighet, jag, som är en mästare till att frälsa.»

2 Varför är din dräkt så röd? Varför likna dina kläder en vintrampares?

3 »Jo, en vinpress har jag trampat, jag själv allena, och ingen i folken bistod mig. Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förtörnelse. Då stänkte deras blod på mina kläder, och så fick jag hela min dräkt nedfläckad.

4 Ty en hämndedag hade jag beslutit, och mitt förlossningsår hade kommit.

5 Och jag skådade omkring mig, men ingen hjälpare fanns; jag stod där i förundran, men ingen fanns, som understödde mig. Då hjälpte mig min egen arm, och min förtörnelse understödde mig.

6 Jag trampade ned folken i min vrede och gjorde dem druckna i min förtörnelse, och jag lät deras blod rinna ned på jorden.»

7 HERRENS nådegärningar vill jag förkunna, ja, HERRENS lov, efter allt vad HERREN har gjort mot oss, den nåderike mot Israels hus, vad han har gjort mot dem efter sin barmhärtighet och sin stora nåd.

8 Ty han sade: »De äro ju mitt folk, barn, som ej svika.» Och så blev han deras frälsare.

9 I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel frälste dem. Därför att han älskade dem och ville skona dem, förlossade han dem. Han lyfte dem upp och bar dem alltjämt, i forna tider.

10 Men de voro gensträviga, och de bedrövade hans heliga Ande; därför förvandlades han till deras fiende, han själv stridde mot dem.

11 Då tänkte hans folk på forna tider, de tänkte på Mose: Var är nu han som förde dem upp ur havet, jämte herdarna för hans hjord? Var är han som lade i deras bröst sin helige Ande,

12 var är han som lät sin härliga arm gå fram vid Moses högra sida, han som klöv vattnet framför dem och så gjorde sig ett evigt namn,

13 han som lät dem färdas genom djupen, såsom hästar färdas genom öknen, utan att stappla?

14 Likasom när boskapen går ned i dalen så fördes de av HERRENS Ande till ro. Ja, så ledde du ditt folk och gjorde dig ett härligt namn.

15 Skåda ned från himmelen och se härtill från din heliga och härliga boning. Var äro nu din nitälskan och dina väldiga gärningar, var är ditt hjärtas varkunnsamhet och din barmhärtighet? De hålla sig tillbaka från mig.

16 Du är ju dock vår fader; ty Abraham vet icke av oss, och Israel känner oss icke. Men du, HERRE, är vår fader; »vår förlossare av evighet», det är ditt namn.

17 Varför, o HERRE, låter du oss då gå vilse från dina vägar och förhärdar våra hjärtan, så att vi ej frukta dig? Vänd tillbaka för dina tjänares skull, för din arvedels stammars skull.

18 Allenast helt kort fick ditt heliga folk behålla sin besittning; våra ovänner trampade ned din helgedom.

19 Det är oss nu så, som om du aldrig hade varit herre över oss, om om vi ej hade blivit uppkallade efter ditt namn.