1 Oh that you would tear the heavens,

that you would come down,

that the mountains might quake at your presence—

2 as when fire kindles the brushwood,

and the fire causes the water to boil.

Make your name known to your adversaries,

that the nations may tremble at your presence!

3 When you did awesome things which we didn’t look for,

you came down, and the mountains quaked at your presence.

4 For from of old men have not heard,

nor perceived by the ear,

nor has the eye seen a God besides you,

who works for him who waits for him.

5 You meet him who rejoices and does righteousness,

those who remember you in your ways.

Behold, you were angry, and we sinned.

We have been in sin for a long time.

Shall we be saved?

6 For we have all become like one who is unclean,

and all our righteousness is like a polluted garment.

We all fade like a leaf;

and our iniquities, like the wind, take us away.

7 There is no one who calls on your name,

who stirs himself up to take hold of you;

for you have hidden your face from us,

and have consumed us by means of our iniquities.

8 But now, Yahweh, you are our Father.

We are the clay and you our potter.

We all are the work of your hand.

9 Don’t be furious, Yahweh.

Don’t remember iniquity forever.

Look and see, we beg you,

we are all your people.

10 Your holy cities have become a wilderness.

Zion has become a wilderness,

Jerusalem a desolation.

11 Our holy and our beautiful house where our fathers praised you

is burned with fire.

All our pleasant places are laid waste.

12 Will you hold yourself back for these things, Yahweh?

Will you keep silent and punish us very severely?

1 O att du läte himmelen rämna och fore hitned, så att bergen skälvde inför dig,

2 likasom när ris antändes av eld och vatten genom eld bliver sjudande, så att du gjorde ditt namn kunnigt bland dina ovänner och folken darrade för dig!

3 O att du fore hitned med underbara gärningar som vi icke kunde vänta, så att bergen skälvde inför dig!

4 Aldrig någonsin har man ju hört, aldrig har något öra förnummit, aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som vänta efter honom.

5 Du kom dem till mötes, som övade rättfärdighet med fröjd, dem som på dina vägar tänkte på dig. Men se, du blev förtörnad, och vi stodo där såsom syndare. Så hava vi länge stått; skola vi väl bliva frälsta?

6 Vi blevo allasammans lika orena människor, och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad. Vi vissnade allasammans såsom löv, och våra missgärningar förde oss bort såsom vinden.

7 Ingen fanns, som åkallade ditt namn, ingen, som vaknade upp för att hålla sig till dig; ty du dolde ditt ansikte för oss och lät oss försmäkta genom vår missgärning.

8 Men HERRE, du är ju vår fader; vi äro leret, och du är den som har danat oss, vi äro allasammans verk av din hand.

9 Var då ej så högeligen förtörnad, HERRE; och tänk icke evinnerligen på vår missgärning; nej, se därtill att vi allasammans äro ditt folk.

10 Dina heliga städer hava blivit en öken, Sion har blivit en öken, Jerusalem en ödemark.

11 Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lovade dig, det har blivit uppbränt i eld; och allt vad dyrbart vi ägde har lämnats åt förödelsen.

12 Kan du vid allt detta hålla dig tillbaka, o HERRE? Kan du tiga stilla och plåga oss så svårt?