1 Now Yahweh’s word came to Jonah the son of Amittai, saying, 2 "Arise, go to Nineveh, that great city, and preach against it, for their wickedness has come up before me."

3 But Jonah rose up to flee to Tarshish from the presence of Yahweh. He went down to Joppa, and found a ship going to Tarshish; so he paid its fare, and went down into it, to go with them to Tarshish from the presence of Yahweh.

4 But Yahweh sent out a great wind on the sea, and there was a mighty storm on the sea, so that the ship was likely to break up. 5 Then the mariners were afraid, and every man cried to his god. They threw the cargo that was in the ship into the sea to lighten the ship. But Jonah had gone down into the innermost parts of the ship and he was laying down, and was fast asleep. 6 So the ship master came to him, and said to him, "What do you mean, sleeper? Arise, call on your God! Maybe your God will notice us, so that we won’t perish."

7 They all said to each other, "Come! Let’s cast lots, that we may know who is responsible for this evil that is on us." So they cast lots, and the lot fell on Jonah. 8 Then they asked him, "Tell us, please, for whose cause this evil is on us. What is your occupation? Where do you come from? What is your country? Of what people are you?"

9 He said to them, "I am a Hebrew, and I fear Yahweh, the God of heaven, who has made the sea and the dry land."

10 Then the men were exceedingly afraid, and said to him, "What have you done?" For the men knew that he was fleeing from the presence of Yahweh, because he had told them. 11 Then they said to him, "What shall we do to you, that the sea may be calm to us?" For the sea grew more and more stormy.

12 He said to them, "Take me up, and throw me into the sea. Then the sea will be calm for you; for I know that because of me this great storm is on you."

13 Nevertheless the men rowed hard to get them back to the land; but they could not, for the sea grew more and more stormy against them. 14 Therefore they cried to Yahweh, and said, "We beg you, Yahweh, we beg you, don’t let us die for this man’s life, and don’t lay on us innocent blood; for you, Yahweh, have done as it pleased you." 15 So they took up Jonah and threw him into the sea; and the sea ceased its raging. 16 Then the men feared Yahweh exceedingly; and they offered a sacrifice to Yahweh and made vows.

17 Yahweh prepared a huge fish to swallow up Jonah, and Jonah was in the belly of the fish three days and three nights.

1 Och HERRENS ord kom till Jona, Amittais son; han sade:

2 »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och predika för den; ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.»

3 Men Jona stod upp och ville fly till Tarsis, undan HERRENS ansikte. Och han for ned till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarsis. Och sedan han hade erlagt betalning för resan, steg han ombord därpå för att fara med till Tarsis, undan HERRENS ansikte.

4 Men HERREN sände en stark vind ut över havet, så att en stark storm uppstod på havet; och skeppet var nära att krossas.

5 Då betogos sjömännen av fruktan och ropade var och en till sin gud; och vad löst som fanns i skeppet kastade de i havet för att bereda sig lättnad. Men Jona hade gått ned i det inre av fartyget och låg där i djup sömn.

6 Då gick skepparen till honom och sade till honom: »Huru kan du sova så? Stå upp och åkalla din Gud. Kanhända skall den Guden tänka på oss, så att vi icke förgås.»

7 Och folket sade till varandra: »Välan, låt oss kasta lott, så att vi få veta för vems skull denna olycka har kommit över oss.» När de så kastade lott, föll lotten på Jona.

8 Då sade de till honom: »Säg oss för vems skull denna olycka har kommit över oss. Vad är ditt ärende, och varifrån kommer du? Från vilket land och av vad folk är du?»

9 Han svarade den; »Jag är en hebré, och jag dyrkar HERREN, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.»

10 Då betogos männen av stor fruktan och sade till honom: »Vad är det du har gjort!» Ty männen fingo genom det han berättade dem veta att han flydde undan HERRENS ansikte.

11 Och de sade till honom: »Vad skola vi göra med dig, så att havet stillar sig för oss?» Ty havet stormade mer och mer.

12 Då svarade han dem: »Tagen mig och kasten mig i havet, så skall havet stillas för eder; ty jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över eder.»

13 Och männen strävade med all makt att komma tillbaka till land, men de kunde icke; ty havet stormade mer och mer emot dem.

14 Då ropade de till HERREN och sade: »Ack HERRE, låt oss icke förgås för denne mans själs skull, och låt icke oskyldigt blod komma över oss. Ty du, HERRE, har gjort såsom dig täckes.»

15 Därefter togo de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri.

16 Och männen betogos av stor fruktan för HERREN, och de offrade slaktoffer åt HERREN och gjorde löften.