1 Then Job answered,

2 "Even today my complaint is rebellious.

His hand is heavy in spite of my groaning.

3 Oh that I knew where I might find him!

That I might come even to his seat!

4 I would set my cause in order before him,

and fill my mouth with arguments.

5 I would know the words which he would answer me,

and understand what he would tell me.

6 Would he contend with me in the greatness of his power?

No, but he would listen to me.

7 There the upright might reason with him,

so I should be delivered forever from my judge.

8 "If I go east, he is not there.

If I go west, I can’t find him.

9 He works to the north, but I can’t see him.

He turns south, but I can’t catch a glimpse of him.

10 But he knows the way that I take.

When he has tried me, I will come out like gold.

11 My foot has held fast to his steps.

I have kept his way, and not turned away.

12 I haven’t gone back from the commandment of his lips.

I have treasured up the words of his mouth more than my necessary food.

13 But he stands alone, and who can oppose him?

What his soul desires, even that he does.

14 For he performs that which is appointed for me.

Many such things are with him.

15 Therefore I am terrified at his presence.

When I consider, I am afraid of him.

16 For God has made my heart faint.

The Almighty has terrified me.

17 Because I was not cut off before the darkness,

neither did he cover the thick darkness from my face.

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

3 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

4 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

5 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

6 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

7 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

8 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

9 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

10 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

11 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

12 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

13 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

14 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

15 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

16 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

17 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.