1 Job again took up his parable, and said,
2 "Oh that I were as in the months of old,
as in the days when God watched over me;
3 when his lamp shone on my head,
and by his light I walked through darkness,
4 as I was in my prime,
when the friendship of God was in my tent,
5 when the Almighty was yet with me,
and my children were around me,
6 when my steps were washed with butter,
and the rock poured out streams of oil for me,
7 when I went out to the city gate,
when I prepared my seat in the street.
8 The young men saw me and hid themselves.
The aged rose up and stood.
9 The princes refrained from talking,
and laid their hand on their mouth.
10 The voice of the nobles was hushed,
and their tongue stuck to the roof of their mouth.
11 For when the ear heard me, then it blessed me,
and when the eye saw me, it commended me,
12 because I delivered the poor who cried,
and the fatherless also, who had no one to help him,
13 the blessing of him who was ready to perish came on me,
and I caused the widow’s heart to sing for joy.
14 I put on righteousness, and it clothed me.
My justice was as a robe and a diadem.
15 I was eyes to the blind,
and feet to the lame.
16 I was a father to the needy.
I researched the cause of him whom I didn’t know.
17 I broke the jaws of the unrighteous
and plucked the prey out of his teeth.
18 Then I said, ‘I will die in my own house,
I will count my days as the sand.
19 My root is spread out to the waters.
The dew lies all night on my branch.
20 My glory is fresh in me.
My bow is renewed in my hand.’
21 "Men listened to me, waited,
and kept silence for my counsel.
22 After my words they didn’t speak again.
My speech fell on them.
23 They waited for me as for the rain.
Their mouths drank as with the spring rain.
24 I smiled on them when they had no confidence.
They didn’t reject the light of my face.
25 I chose out their way, and sat as chief.
I lived as a king in the army,
as one who comforts the mourners.
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.