1 Then Eliphaz the Temanite answered,

2 "If someone ventures to talk with you, will you be grieved?

But who can withhold himself from speaking?

3 Behold, you have instructed many,

you have strengthened the weak hands.

4 Your words have supported him who was falling,

you have made the feeble knees firm.

5 But now it has come to you, and you faint.

It touches you, and you are troubled.

6 Isn’t your piety your confidence?

Isn’t the integrity of your ways your hope?

7 "Remember, now, whoever perished, being innocent?

Or where were the upright cut off?

8 According to what I have seen, those who plow iniquity

and sow trouble, reap the same.

9 By the breath of God they perish.

By the blast of his anger are they consumed.

10 The roaring of the lion,

and the voice of the fierce lion,

the teeth of the young lions, are broken.

11 The old lion perishes for lack of prey.

The cubs of the lioness are scattered abroad.

12 "Now a thing was secretly brought to me.

My ear received a whisper of it.

13 In thoughts from the visions of the night,

when deep sleep falls on men,

14 fear came on me, and trembling,

which made all my bones shake.

15 Then a spirit passed before my face.

The hair of my flesh stood up.

16 It stood still, but I couldn’t discern its appearance.

A form was before my eyes.

Silence, then I heard a voice, saying,

17 ‘Shall mortal man be more just than God?

Shall a man be more pure than his Maker?

18 Behold, he puts no trust in his servants.

He charges his angels with error.

19 How much more those who dwell in houses of clay,

whose foundation is in the dust,

who are crushed before the moth!

20 Between morning and evening they are destroyed.

They perish forever without any regarding it.

21 Isn’t their tent cord plucked up within them?

They die, and that without wisdom.’

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»