1 He went out from there. He came into his own country, and his disciples followed him. 2 When the Sabbath had come, he began to teach in the synagogue, and many hearing him were astonished, saying, "Where did this man get these things?" and, "What is the wisdom that is given to this man, that such mighty works come about by his hands? 3 Isn’t this the carpenter, the son of Mary and brother of James, Joses, Judah, and Simon? Aren’t his sisters here with us?" So they were offended at him.
4 Jesus said to them, "A prophet is not without honor, except in his own country, and among his own relatives, and in his own house." 5 He could do no mighty work there, except that he laid his hands on a few sick people and healed them. 6 He marveled because of their unbelief.
He went around the villages teaching. 7 He called to himself the twelve, and began to send them out two by two; and he gave them authority over the unclean spirits. 8 He commanded them that they should take nothing for their journey, except a staff only: no bread, no wallet, no money in their purse, 9 but to wear sandals, and not put on two tunics. 10 He said to them, "Wherever you enter into a house, stay there until you depart from there. 11 Whoever will not receive you nor hear you, as you depart from there, shake off the dust that is under your feet for a testimony against them. Assuredly, I tell you, it will be more tolerable for Sodom and Gomorrah in the day of judgment than for that city!"
12 They went out and preached that people should repent. 13 They cast out many demons, and anointed many with oil who were sick and healed them. 14 King Herod heard this, for his name had become known, and he said, "John the Baptizer has risen from the dead, and therefore these powers are at work in him." 15 But others said, "He is Elijah." Others said, "He is a prophet, or like one of the prophets." 16 But Herod, when he heard this, said, "This is John, whom I beheaded. He has risen from the dead." 17 For Herod himself had sent out and arrested John and bound him in prison for the sake of Herodias, his brother Philip’s wife, for he had married her. 18 For John had said to Herod, "It is not lawful for you to have your brother’s wife." 19 Herodias set herself against him and desired to kill him, but she couldn’t, 20 for Herod feared John, knowing that he was a righteous and holy man, and kept him safe. When he heard him, he did many things, and he heard him gladly.
21 Then a convenient day came when Herod on his birthday made a supper for his nobles, the high officers, and the chief men of Galilee. 22 When the daughter of Herodias herself came in and danced, she pleased Herod and those sitting with him. The king said to the young lady, "Ask me whatever you want, and I will give it to you." 23 He swore to her, "Whatever you ask of me, I will give you, up to half of my kingdom."
24 She went out and said to her mother, "What shall I ask?"
She said, "The head of John the Baptizer."
25 She came in immediately with haste to the king and requested, "I want you to give me right now the head of John the Baptizer on a platter."
26 The king was exceedingly sorry, but for the sake of his oaths and of his dinner guests, he didn’t wish to refuse her. 27 Immediately the king sent out a soldier of his guard and commanded to bring John’s head; and he went and beheaded him in the prison, 28 and brought his head on a platter, and gave it to the young lady; and the young lady gave it to her mother.
29 When his disciples heard this, they came and took up his corpse and laid it in a tomb.
30 The apostles gathered themselves together to Jesus, and they told him all things, whatever they had done, and whatever they had taught. 31 He said to them, "Come away into a deserted place, and rest awhile." For there were many coming and going, and they had no leisure so much as to eat. 32 They went away in the boat to a deserted place by themselves. 33 They saw them going, and many recognized him and ran there on foot from all the cities. They arrived before them and came together to him. 34 Jesus came out, saw a great multitude, and he had compassion on them because they were like sheep without a shepherd; and he began to teach them many things. 35 When it was late in the day, his disciples came to him and said, "This place is deserted, and it is late in the day. 36 Send them away, that they may go into the surrounding country and villages and buy themselves bread, for they have nothing to eat."
37 But he answered them, "You give them something to eat."
They asked him, "Shall we go and buy two hundred denarii worth of bread and give them something to eat?"
38 He said to them, "How many loaves do you have? Go see."
When they knew, they said, "Five, and two fish."
39 He commanded them that everyone should sit down in groups on the green grass. 40 They sat down in ranks, by hundreds and by fifties. 41 He took the five loaves and the two fish; and looking up to heaven, he blessed and broke the loaves, and he gave to his disciples to set before them, and he divided the two fish among them all. 42 They all ate and were filled. 43 They took up twelve baskets full of broken pieces and also of the fish. 44 Those who ate the loaves were five thousand men.
45 Immediately he made his disciples get into the boat and go ahead to the other side, to Bethsaida, while he himself sent the multitude away. 46 After he had taken leave of them, he went up the mountain to pray.
47 When evening had come, the boat was in the middle of the sea, and he was alone on the land. 48 Seeing them distressed in rowing, for the wind was contrary to them, about the fourth watch of the night he came to them, walking on the sea; and he would have passed by them, 49 but they, when they saw him walking on the sea, supposed that it was a ghost, and cried out; 50 for they all saw him and were troubled. But he immediately spoke with them and said to them, "Cheer up! It is I! Don’t be afraid." 51 He got into the boat with them; and the wind ceased, and they were very amazed among themselves, and marveled; 52 for they hadn’t understood about the loaves, but their hearts were hardened.
53 When they had crossed over, they came to land at Gennesaret and moored to the shore. 54 When they had come out of the boat, immediately the people recognized him, 55 and ran around that whole region, and began to bring those who were sick on their mats to where they heard he was. 56 Wherever he entered—into villages, or into cities, or into the country—they laid the sick in the marketplaces and begged him that they might just touch the fringe of his garment; and as many as touched him were made well.
1 Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom.
2 Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de?
3 Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.
4 Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»
5 Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
6 Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.
7 Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna.
8 Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet.
9 Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader.
10 Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.
11 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»
12 Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;
13 och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
14 Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
15 Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.»
16 Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»
17 Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta,
18 och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.»
19 Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill.
20 Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.
21 Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen.
22 Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»
23 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»
24 Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»
25 Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.»
26 Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.
27 Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset
28 och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder.
29 Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.
30 Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
31 Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo.
32 De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena.
33 Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem.
34 När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.
35 Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen.
36 Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.»
37 Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?»
38 Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.»
39 Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset.
40 Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var.
41 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
42 Och de åto alla och blevo mätta.
43 Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna.
44 Och det var fem tusen män som hade ätit.
45 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt.
46 Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja.
47 När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land.
48 Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.
49 Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt;
50 ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
51 Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;
52 ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.
53 När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där.
54 Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
55 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var.
56 Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.