1 Och Jakob fortsatte sin färd. Då mötte Guds änglar honom.

2 När han såg dem sade han: "Detta är Guds skara." Och han kallade platsen Mahanajim.

3 Jakob skickade budbärare framför sig till sin bror Esau i Seirs land på Edoms mark,

4 och han befallde dem: "Så här skall ni säga till min herre Esau: Din tjänare Jakob hälsar: Jag har bott hos Laban och dröjt kvar där ända tills nu.

5 Jag har oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor, och nu sänder jag bud för att låta min herre veta det, så att jag kan finna nåd för dina ögon."

6 När budbärarna kom tillbaka till Jakob sade de: "Vi träffade din bror Esau och han kommer emot dig med fyrahundra man."

7 Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, nötboskapen och kamelerna i två skaror

8 och sade: "Om Esau överfaller den ena skaran och slår den, så kan den andra komma undan."

9 Och Jakob bad: " Herre, min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så skall jag göra dig gott.

10 Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror.

11 Rädda mig undan min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig, ja, också mödrar och barn.

12 Du har själv sagt: Jag skall göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna."

13 Jakob stannade där den natten. Av sina hjordar tog han ut gåvor till sin bror Esau:

14 tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar,

15 trettio kamelston som gav di, tillsammans med deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsninnor med tio föl.

16 Han lämnade dem i sina tjänares hand, var hjord för sig, och sade: "Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna."

17 Sedan befallde han den som gick först: "När min bror Esau möter dig och frågar: Vem tillhör du och vart går du, och vem tillhör djuren som du driver framför dig?

18 då skall du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva som han skickar till sin herre Esau, och själv kommer han efter oss."

19 Han befallde också den andre och den tredje och alla de andra som drev hjordarna: "Som jag har sagt er skall ni säga till Esau, när ni kommer fram till honom.

20 Ni skall också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss." Ty han tänkte: "Jag vill beveka honom med de gåvor som kommer före mig. Sedan kommer jag själv inför hans ansikte. Kanske tar han då emot mig väl."

21 Så kom gåvorna före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

22 Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe.

23 Han tog dem och förde dem över bäcken tillsammans med allt annat han ägde.

24 Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom ända till dess morgonrodnaden kom.

25 När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden, så att höften gick ur led medan han brottades med honom.

26 Och han sade: "Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp." Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig."

27 Då sade han till honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Jakob".

28 Han sade: "Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat."

29 Och Jakob frågade: "Låt mig få veta ditt namn." Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Och han välsignade honom där.

30 Jakob kallade platsen Peniel, ty han tänkte: "Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats."

31 När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften.

32 Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan.