1 Men männen och deras hustrur började klaga högt över sina judiska bröder.

2 Några sade: "Med våra söner och döttrar är vi många. Vi måste få säd, så att vi har något att äta och kan överleva."

3 Andra sade: "Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi pantsätta för att få säd att stilla vår hunger med."

4 Andra åter sade: "Vi har varit tvungna att låna pengar på våra åkrar och vingårdar för att betala skatten åt kungen.

5 Vi är av samma kött och blod som våra bröder, och våra barn är som deras barn. Men ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Ja, några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa. Och våra åkrar och vingårdar är i andras händer."

6 Jag blev mycket upprörd när jag hörde vad de sade och hur de klagade.

7 Jag överlade med mig själv och förebrådde de förnäma männen och föreståndarna, och sade till dem: "Det är ocker ni bedriver mot era bröder!" Därefter kallade jag samman en stor folkförsamling mot dem.

8 Jag sade till dem: "Vi har efter förmåga friköpt våra judiska bröder, som var sålda åt hednafolken. Skall nu ni sälja era egna bröder? Eller skall de sälja sig åt oss?" De teg och kunde inte svara ett ord.

9 Jag sade: "Det ni gör är inte rätt. Borde ni inte vandra i fruktan för vår Gud, så att våra fiender, hednafolken, inte får orsak att håna oss?

10 Också jag och mina bröder och mina tjänare har lånat dem pengar och säd. Låt oss nu avstå från vår fordran.

11 Lämna redan idag tillbaka till dem deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och tag inte ut den ränta på pengarna, säden, vinet och oljan som ni har att fordra av dem."

12 De svarade: "Vi skall ge tillbaka det och inte utkräva något av dem. Vi skall göra som du har sagt." Sedan jag hade kallat till mig prästerna, lät jag dem svära på att de skulle göra som de hade lovat.

13 Dessutom skakade jag framstycket på min mantel och sade: "Var och en som inte håller sitt löfte, honom må Gud skaka bort från hans hem och allt han äger. Ja, han skall bli utskakad och berövad allt." Och hela församlingen sade: "Amen!", och de prisade Herren. Därefter gjorde folket som de hade lovat.

14 Ända från den dag då jag utsågs till ståthållare över dem i Juda land, från kung Artasastas tjugonde regeringsår till hans trettioandra, tolv år, åt varken jag eller mina bröder den mat som en ståthållare har rätt till.

15 Tidigare ståthållare, de som var före mig, hade lagt bördor på folket och tagit mat och vin av dem och dessutom fyrtio siklar silver. Även deras tjänare uppträdde som herrar mot folket. Men så gjorde inte jag, för jag fruktade Gud.

16 Jag fortsatte också att arbeta på muren, och vi köpte oss ingen åker, och alla mina tjänare tog del i arbetet där.

17 Och vid mitt bord åt etthundrafemtio man av judarna och deras föreståndare, förutom de som kom till oss från folken runt omkring.

18 Varje dag tillagades på min bekostnad en oxe, sex utsökta får och dessutom fåglar. Var tionde dag skaffades en mängd vin av olika sorter. Ändå krävde jag inte att få ut det underhåll som ståthållaren hade rätt till, eftersom arbetet tyngde folket så hårt.

19 Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk och räkna mig det till godo.